“It never gets easier, you just go faster.”

“It never gets easier, you just go faster.”

En blogg om cykling och sånt

Med syfte att upplysa världen om hur underbart och hemskt det är att cykla. Och lite annat.

Nya MTB-hjul

MTBPosted by Niklas Thu, August 25, 2016 11:00:40
Jag skulle köpa ett nytt framhjul till MTBn. Ett, eftersom det bara var framhjulet som var skevt, trots Anders tappra försök att rikta det. Tack Anders. Givetvis skulle det kosta ganska mycket (1500kr) och jag bestämde mig för att uppgradera cykeln med ett par nya (2200kr). Dessa skulle enligt verkstadskillen vara bättre än 90% av alla hjul och tåla mycket, mycket mer än de jag hade på. Rimligt (fast 70% känns kanske mer korrekt, cyklister är nördar och jag tror att de som har råd byter upp hjulen ganska snabbt). Givetvis passade inte den modellen på min framgaffel eftersom den är 15mm (istället för 12, 10 eller vad som det nu var). Jaha. Alternativet var de dyra hjulen. Detta skulle vara hjul som var mycket, mycket, mycket bättre. Hjul som klyver ett träd på mitten och som inte går sönder innan jag gör det. Hjul som jag kan krama om när jag behöver en fast punkt i livet. Så bra att verkstadskillen själv använder dem. Shimano Deore XT.

Det sa mig absolut ingenting. Jag kan ingenting om märken och sånt, jag bara cyklar.

Det krånglade såklart ändå eftersom jag har quickrelease (snabbkoppling) på bakhjulet, men högre makter korrigerade detta genom att trolla fram 2015 års modell av samma hjul med quickrelease. Till reducerat pris dessutom ("bara" 3800kr). Woho!

Givetvis försökte jag lite ödmjukt fiska efter tröst efter att ha ställt någon dum fråga. Verkstadskillen tog chansen och knäckte mig istället:

J: "Jag kunde inte så mycket om MTB när jag köpte den"
V: "Vad kan du nu då?"
J: "..." <-- *Pinsam tystnad*
V: "?"
J: "Ärligt talat, ingenting"

Sen bar det iväg till Bräntberget för att glänsa inför de som kan lite mer om cykelhjul! Ha! Givetvis var liften stängd... Eftersom jag redan har en halv lunginflammation valde jag att åka hem igen. Cykla upp för berget kan jag göra en annan gång. Och ner. Eller genom. Hjulen tål det i alla fall.
Det enda problem jag har nu är att jag är avundsjuk på hur fina hjul MTBn har jämfört med racern. Så orättvist får det inte vara länge till.

  • Comments(0)//www.niklasohlsson.se/#post46

Downhill @ Bräntberget

MTBPosted by Niklas Wed, August 03, 2016 22:31:30
Något av det bästa med att cykla är att man får så många intryck av omgivningen. Vinden i håret (givetvis inte, där sitter hjälmen), doften av nysågat timmer, fågelsång, möten med diverse djur, solen i ansiktet, asfalt som doftar av regn, med mera. Det finns många härliga intryck!

Idag körde jag downhill på Bräntberget. Det gav ännu fler intryck. Här kommer de som jag inte hade räknat med:
- Smaken av grus.
- Att känna gräset kittla mig på näsan (samtidigt som jag gled på huvudet).
- Ljudet av en actionkamera som slås i grusen.
- Förtvivlan när styret pekar 70 grader fel och hjulet är helt, helt skevt.

Alla ni som tror att jag har blivit tokig och kastat iväg cykeln utför berget innan jag slängde in en näve grus i munnen och sedan hoppade efter cykeln (på huvudet) måste jag tyvärr göra besvikna. Jag föll. Det blir så när man gör misstag.

ANVÄND HJÄLM OCH SKYDD. Gör du inte det är du dum i huvudet. Det är inte frågan om man ramlar utan när.

Hjälm är en självklarhet för alla cyklister. En cyklist utan cykelhjälm ska aktivt hånas för detta och sedan cyklas ifrån omedelbart. För barn under 15 är det lagkrav och jag hoppas att det även är ett krav från barnens föräldrar. När jag kör downhill har jag förutom min hjälm ett par armbågsskydd, knä/benskydd och handskar - alltihop köpt på biltema för bara 268 kronor. En bra investering tycker jag, särskilt då en uppskrapad armbåge och sårig hand som bäst hade varit ett bekymmer för mig på jobbet imorgon och som värst inneburit frånvaro. Givetvis rekommenderar jag fler och bättre skydd om man ska köra downhill ofta alternativt i större backar. Jag kommer köpa riktigt fina skydd i framtiden som även täcker rygg, nacke, axlar och haka (en annan hjälm med andra ord). Men för att säga det viktigaste igen: använd skydd!

Bräntberget har jag inte skrivit om innan så här kommer det! Det blir inte så mycket text, jag hade nämligen kameran med och filmade! Sänk volymen (det klickar, smäller och väsnas en del) och njut av de tre nedfarterna (finns säkert fler) som jag körde idag.

Lilla stigen (Lätt)

Storstigen (Svår? Medel? Jag vet inte)
Skogsstigen (Medelsvår? Snabb var den i alla fall)

De är roliga alla tre. Lilla stigen går ganska snabbt när man får in tekniken och vågar dra på lite. Storstigen har ett stort, härligt drop (nu skrattade nog alla downhillfantaster, det är stort för mig) som videon tyvärr inte gör rättvisa. Första gångerna som man kör ut för det är man inte kaxig. Jag håller alltid andan utför det. Skogsstigen var ny för dagen. Det smäller, rasslar, knäpper och väsnas ordentligt om cykeln när man studsar fram över stenar och rötter. Kedjan hoppade av en gång men det gick så fort att det inte märktes.

Givetvis filmade jag även när jag föll
Redan nu vill jag tacka Anders för hans framtida hjälp med att rikta hjulet så att det går att cykla på cykeln igen. Tack Anders!

  • Comments(0)//www.niklasohlsson.se/#post45

Kajak hjärta cykling är lika med..?

KajakPosted by Niklas Tue, July 26, 2016 10:01:40
Det är 17 dagar sen jag cyklade på racern senast. Jag antar att de av er som känner mig blir lite oroliga över siffran och för att vara helt ärlig känns det inte bra. Det har varit mycket jobb och annat (klassisk benämning på att inte orka/vilja) som har kommit mellan mig och cykeln. Cykeln är fortfarande nerpackad i sin väska men det ska bli ändring på det idag.

Jag har köpt en kajak! Eftersom jag inte kan någonting alls om denna sport/friluftsaktivitet utöver att den utövas på (och i likhet med cykling ibland även i) vatten tänker jag utöva den precis som cykling: med rätt (snygg) klädsel, rätt utrustning (flytväst är lika självklart som cykelhjälmen) och med samma vanvettiga regler.

Jag och Gina tittade på den för ett tag sedan. Jag fick prova den och sa sedan att jag skulle fundera. Ha! Som om det skulle hända! Jag satt hela kvällen och dreglade över olika kajakvideor på Youtube och visualiserade mig själv med vinden i håret och muskler på överkroppen. Dagen efter ringde jag och sa att jag skulle ha den.

Kajaken är en World Of Kayaks WK540. 540cm lång, vit med röda detaljer och ser ut som en pansarkryssare. Utöver mig själv kan jag lasta i ca 120 kg så jag kommer aldrig någonsin behöva svälta om jag ger mig ut på en längre tur. Aldrig.

Premiärturen gjordes igår i Stöcksjön. Kajaken inte bara ser ut som utan glider även framåt likt en pansarkryssare och förutom de fyra första försöken att kliva i den så höll jag mig ovanför vattenytan. Den kändes stabil (enligt försäljaren är den mycket stabil, men hur ska jag veta det med min minimala erfarenhet?) och det gick till och med lite fort om jag paddlade på. Eftersom det är ännu en av mina dyrbara leksaker som jag kommer spendera mycket tid med och det faktum att det är en båt/fartyg/flytmojäng har jag bestämt att döpa den. Gina tyckte att kajaken skulle heta "Ove". Nej. Valet står mellan "Panzer" som är härligt töntigt och samtidigt råcoolt och "Fylgia" som var Sveriges första och enda (?) pansarkryssare (sjösattes 1905). Förslag på namn mottages tacksamt.

1. Fylgia
2. Världens läskigaste biltur
3. Dagen då jag provade den hos försäljaren
4. På land
5. I vatten (innan jag också hamnade i vattnet)
6. Det blev för mycket kajak. Det här är (än så länge) en cykelblogg så jag fick balansera upp lite. En bild från SCA Arena i Obbola.

Tanken är att kajakandet ska vara motpol till cyklandet eftersom det sistnämnda inte ger så jättemycket träning för överkroppen.

  • Comments(0)//www.niklasohlsson.se/#post44

Trollatrampet 95km

LVGPosted by Niklas Wed, July 13, 2016 16:23:26
För 10 dagar sedan var det Trollatrampet nere i Skåne. Givetvis körde jag den långa rundan på 95 km.

I början drog de sega gubbarna iväg i rasande fart. Jag hängde med dem en kort bit (ledde till och med loppet vid två tillfällen) men vågade inte fortsätta eftersom jag var rädd att bränna mig alldeles för tidigt. Nybörjarmisstag. Istället hängde jag med en långsammare klunga. Jag fick dra ganska ofta och ganska länge (så säger nog alla cyklister i hela världen) och så fort vi kom ikapp någon cyklist hade vi tappat en annan. Efter Arkelstorp kom lite längre uppförsbackar och då drog jag ifrån min klunga. Flera cyklister cyklades ikapp och om fram till Lönsboda. Där bildades en ny klunga med fem cyklister och det började ösregna utan dess like. Jag tror att sikten var 250 meter, sen var det bara grått. Vi rullade på, tog några simtag genom rondellen i Lönsboda och cyklade sedan vidare mot Boalt och Glimåkra. Sista milen kändes det som att tempot ökade sakta men säkert. Till slut var vi tre kvar i klungan. Jag pressade ordentligt i slutet och vann spurten (om man nu får lov att kalla det för det).

Överlag är jag nöjd med prestationen men nästa gång ska jag våga hålla kvar i den snabba gruppen längre. Ensamcyklingen slet hårt.

Rundan finns såklart på Strava.

  • Comments(0)//www.niklasohlsson.se/#post43

Sardinien - the aftermath

Cykling & allt annatPosted by Niklas Sat, June 25, 2016 22:27:21
Först och främst mina mål!
- 600 km: Avklarat, det blev 609,7.
- 8-12 mil/dag (en runda): Ja och nej. Jag körde mer än 80km varje dag (förutom sista dagen) men oftast uppdelat på två rundor. Det var en bra taktik. Lördagens 142 km är jag jättenöjd att ha klarat av.
- Ett bad i havet: 200% uppfyllt, jag badade både första och sista dagen.
- Snygg cykelbränna, men även en viss förbättring av grundrännan: Ja och nej. Cykelbrännan finns men grundbrännan är obefintlig. Tar jag av tröjan lyser jag som en andra sol.
- Om det är lika backigt som på Gran Canaria gäller att aldrig sluta pressa på pedalerna. Plattare terräng ställer däremot krav på högre hastighet: Nja. Det blev långsammare tempo eftersom jag cyklade mer med Walter, men jag pressade på när det fanns tillfälle. Monte Doglia var en prestation likaså min speedrun på söndagseftermiddagen så jag är nöjd även om det kanske kunde gått bättre.
- Regel #5: I backar och stekande sol? Ja.
- Mycket mys i sadeln: 24 timmar och 15 minuter. Vanda sekund var mysig.
- Att när jag kommer hem vara väl förberedd för Trollatrampet: Jag hoppas det, återstår att se om en vecka.

Att cykla på Sardinien
Trafiken på Sardinien var mestadels snäll att köra i. Helst vill man att bilisterna saktar in och håller avstånd, men man fick vara glad om man fick ett av alternativen. När man tar körkort i Italien fungerar det på samma sätt som i Sverige; man lär sig alla trafikregler och följer dem. När man sedan har körkortet är det upp till bilisten att följa dem. Det görs inte. Några saker jag lärde mig:
- Bilar blinkar inte när de ska svänga. De saktar inte heller in i god tid eftersom det är tidsslöseri. Tvär inbromsning och snabb sväng är bäst.
- Gult ljus betyder inte att det snart blir rött. det betyder att man ska skynda sig eftersom det är grönt en kort stund till. Stanna inte, då kan du bli påkörd. På allvar, stanna inte eftersom du kan bli påkörd.
- Om en bilist gör fel (eller rättare sagt när) är det viktigt att tuta/ropa åt denne för att uppmärksamma om felet. Sedan bör man göra ett eget fel nästan omgående för att visa den förste bilisten att vi alla är mänskliga och kan göra fel. Detta triggar i sin tur bilisten bakom dig att tuta.
- Du tutar eller ropar åt andra bilister tills de gör som du vill.
- Kör du inte inom 0,3 sekunder vid ett grönt ljus har du gjort fel och det tutar.
- Gör du rätt tycker någon att du gör fel och tutar.
- Tutar/ropar du tutar/ropar andra.

Underlaget för en landsvägscyklist var överlag bra, men de mindre vägarna utan så mycket trafik var stundtals i uruselt skick för att någon kilometer senare vara riktigt bra. Det var inte några problem att hitta mindre backar att klättra upp för men det var inte att jämföra med Gran Canaria.

Vädret var fint hela veckan med undantag för en regnig förmiddag. Det var då 14-24 grader istället för de 24-34 som jag njöt av när solen stod på utan ett moln på himlen. Solkräm rekommenderas.

Antalet cyklister var få. Sardinien är mer sol och bad än cykling, så vill man vara ensam på vägen är det bara att åka.

Det finns såklart mer att säga om Sardinien men jag tror att jag fick med det viktigaste. Om man vill kombinera sin cykelsemester med god mat, sol och utflykter är det ett bra ställe att åka till. Jag kommer gärna tillbaka någon gång i framtiden.

  • Comments(0)//www.niklasohlsson.se/#post42

Monte Doglia

LVGPosted by Niklas Tue, June 21, 2016 16:28:18
Idag var målet att cykla lugnt och stilla, men ändå i kombination med att bestiga Monte Doglia. Benen var ordentligt stela men förutom det kändes allt bra (ja, lite ont i rumpan men inte i närheten av hur det kändes på Gran Canaria). Som uppvärmning åkte jag och Walter till Capo Caccia. Första dagen jag var där noterade jag en väg som hade en förbudsskylt (militärt område) så jag körde aldrig dit. Andra gången valde jag en liten stigning som fanns innan denna skylt. Idag berättade Walter att skylten bara gällde bilar så vi cyklade upp. Jag drog iväg och det brände bra i benen (det kändes alltså som om en liten tomte stod på cykelramen och stack i benen med vässade gafflar). På toppen var utsikten fantastisk.

Vi rullade ner och siktade nu på Monte Doglia. Färden gick runt berget och sedan började stigningen. Nämnas bör att det var varmt (gissningsvis 31*C när vi började klättra) och att mitt vatten tog slut precis i början av backen. De tre första kilometerna var hårda men i jämförelse med de sista två var de en nedförsbacke i medvind. För de som har sett scenen i "Den galopperande detektiven" där Ace Ventura (Jim Carrey) står med ett spjut i vardera ben och skriker först åt det ena och sen det andra: exakt så var de sista två kilometerna, i varenda tramptag. Att stanna och vila var inget alternativ. På toppen var utsikten fantastisk. Det gick att se de flesta ställen som jag har hade varit på under veckan och det kändes som den perfekta avslutningen på cykeläventyret.

Färden ner gick fort och jag svängde inom Walters lägenhet för att säga hejdå till honom och hans fru Eila. Walter är en fin vän och det var med tårar i ögonen som jag cyklade till hotellet. Till och med nu när jag skriver om det flera timmar senare blir jag rörd av all omtanke och hjälp som han och hans bekanta har bjudit på.

Dagens tur landade på 63,4 km och en niondeplats på segmentet upp för Monte Doglia. Totalt under veckan har 609,7 km cyklats. Jag skriver mer om det imorgon när jag hänger på Landvetter/Arlanda.

  • Comments(0)//www.niklasohlsson.se/#post41

Norrut!

LVGPosted by Niklas Mon, June 20, 2016 17:10:04
Idag bar det av till den norra orten Stintino (och lite förbi så att vi kom till öns norra kant). Sträckan blev Alghero - Fertilia (Walters lägenhet) - Palmadula - Pozzo San Nicola - Stintino - Capo Falcone (längst norrut) och tillbaka, totalt 110,3 km på fyra timmar. Det var lite blåsigt men kunde varit värre. Innan Palmadula började backarna lite lätt och jag kände att benen var slitna. På väg från Palmadula till Pozzo San Nicola var det fortsatt backigt men på nya vägar vilket triggade mig att dra på i uppförsbackarna och invänta Walter på vägen ner. Efter kortare fikapaus i Pozza San Nicola kom en större väg där vi bara pressade på så mycket vi kunde för att komma fram snabbare. Det var medvind (men det insåg jag inte förrän vi skulle tillbaka och fick motvinden).

Stintino var en väldigt vacker liten by som lever åtta månader om året för att sedan vara i princip öde under lågsäsongen. Folk trängdes om den lilla yta strand som fanns och när vi stannade på en höjd allra längst norrut i Capo Falcone tittade vi ut på spektaklet och skrattade åt turisterna. Jag räknar inte mig själv till den gruppen. Om man lyckades tänka bort allt folk var Capo Falcone oerhört vackert med kritvita stränder och klart, grönblått vatten. Det skulle inte förvåna mig om det är här man spelar in reklamen åt Fritidsresor.

Vi vände hemåt med samma taktik - blås på längs stora vägen och ta det lite lugnare därefter. När vi vek av vid Pozzo San Nicola tänkte jag att det skulle bli lite mysigt. Icke. Motvinden ökade och backarna var inte lika trevliga längre. Givetvis fortsatte jag att pressa på som en galning för att vinna nästan varje uppförsbacke (en framgångsrik taktik). Efter Palmadula blev det en lång nedförsbacke och sedan platt hela vägen till Fertilia. Walter bjöd på en rejäl laddning pasta, bröd, vin, vatten, glass och espresso innan jag fick skjuts till hotellet.

Imorgon är sista dagen som jag ska cykla. 53 km är kvar och det känns både bra och lite sorgligt att det har gått så fort. Imorgon ska vi cykla upp för Monte Doglia. Målet är att vräka på allt vad jag har och pressa ur det sista benen har att ge. Mer om det imorgon.

Bilder kommer när jag har kommit hem, jag har problem med en överfylld hårddisk och oerhört långsam bilduppladdning. Det ska också nämnas att jag inte har fotograferat så mycket eftersom det inte går att få in känslan av de stora vidderna eller höga bergen på bild eller video.

  • Comments(0)//www.niklasohlsson.se/#post40

Sabato e Domenica

LVGPosted by Niklas Mon, June 20, 2016 00:02:49
Eftersom jag glömde att skriva ett inlägg igår blir detta antagligen rekordlångt. Det kommer att handla om cykling, cyklande, vänskap (med en cyklist) och mer cykling.

Lördag!
Jag for till Walter för att åka en sväng med han och hans kompis Guiseppe (uttalas "Joseppe" inget annat). Det blev en ganska lång runda i lågt tempo. Jag fick lov att dra iväg i uppförsbackarna och sedan vända tillbaks och hämta upp gubbarna. Vädret var strålande och det fanns inte mer att önska. Vi cyklade i första hand mindre vägar utan trafik för att komma till Argentiera, en gammal gruvby där man förr bröt silver. Idag var silvret slut, men espresso fanns det desto mer av. Jag fick äntligen tagit en kopp espresso ute på en cykeltur med italienska vänner! Kanske inte något som verkar så häftigt, men för mig var det en liten milstolpe.

På färden hem tog vi en annan väg som skulle vara lite mindre backig. Plötsligt kom vi fram till en mack och Guiseppe sa att jag skulle hålla utkik efter en gul bil (och Walter fick översätta eftersom Guiseppe inte pratar ett ord engelska). I så fall skulle vi svänga in där och dricka en kopp kaffe till. Det visade sig att den gula bilen ägdes av en tjej som stod i kiosken och jag förstod direkt varför vi behövde en kopp espresso till. Efter en glass, espresso och tio poängs ögongodis fortsatte färden hemåt. Walter bjöd in mig på ytterligare en kopp kaffe efter rundan och vi satt och snackade en god stund innan jag for hem.

Jag drog ut en sväng på eftermiddagen/kvällen också för att få ihop några mil till. Det blev småvägar till Capo Caccia och sedan blåsiga vägar till Porto Conte. Totalt under dagen blev det 142,7 km och 5,5 timme i sadeln. När jag stod ute på Porto Conte och tittade på min cykel med Capo Caccia i bakgrunden tror jag nästan att jag fick en liten känsla av förälskelse gentemot denna tingest. Så mycket kul som jag har haft med min cykel sedan jag skaffade den!

Söndag!
Regn. Ösregn för att vara exakt. Och sedan strålande sol. Sedan ösregn. Sedan strålande sol. Vädret hade bestämt sig för att inte bestämma sig och körde på i tiominutersintervaller en stund innan det gick över till att vara molnigt med ordentliga kastvindar. Eftersom Walter och Guiseppe inte var sugna på att cykla åkte jag en runda själv. Det skulle bli 40 km men så började jag cykla uppför den där roliga uppförsbacken mot Villanova (en av dem, det finns många uppförsbackar dit) och nästan uppe fanns en avstickare till en utkiksplats som jag var tvungen att åka till så det blev 65 istället. Hihi. På vägen ner var det som tidigare nämnt blåsigt och jag fick vara uppmärksam för att hålla båda hjulen på vägen.

På eftermiddagen svängde jag inom Walter. Guiseppe hade lämnat en lokalproducerad flaska med vin till mig (Cannonau di Mores) som jag skulle hämta. Först bjöd Walter på kaffe, sen drog jag ut en temporunda innan jag skulle ta med flaskan hem. Det var motvind ut och medvind in. Tempot var, särskilt med tanke på hur slitna mina ben kändes, högt. Jag avverkade 31,5 km på mindre än en timme och kände mig jättenöjd med detta. Efter det blev det mer fika hos Walter och sedan en lugn hemfärd, åtminstone tills jag insåg att jag hade medvind och kunde förbättra mig på ett Stravasegment. Det blev fullt ös, såklart. Totalt under söndagen blev det 106 km och fyra timmar i sadeln. Målet är näta nu.

Walter är en alldeles underbar person. Vi pratar ganska mycket om allt möjligt och det är jättetrevligt. Jag försöker lära mig lite italienska och han vill bli bättre på engelska. Om jag kommer tillbaks till Sardinien ska jag besöka honom igen. Han är helt klart den största anledningen till att min semester är så underbar som den är.

Som en liten bonus blev det ännu en cykelrunda med en av hotellets cyklar ner till gamla stan för att äta. Jag åt en brakmiddag med ett glas vin + en shot som man får på vissa restauranger. Eftersom kroppen för tillfället är inställd på att utvinna maximal mängd energi på så kort tid som möjligt av precis allt som stoppas i den blev det lite småsnurrigt. På väg hem ropade plötsligt någon på mig, det visade sig vara Guiseppes fru (som kan väldigt lite engelska) och Guiseppe var såklart också i närheten. Vi pratade en lång stund utan att förstå särskilt mycket av varandra men det var trevligt ändå.

Sedan cyklade jag hem på min alldeles för lilla cykel, fnittrande och skrattande över hur rolig jag såg ut.

  • Comments(0)//www.niklasohlsson.se/#post39
« PreviousNext »