“It never gets easier, you just go faster.”

“It never gets easier, you just go faster.”

En blogg om cykling och sånt

Med syfte att upplysa världen om hur underbart och hemskt det är att cykla. Och lite annat.

Göteborgsgirot

LVGPosted by Niklas Sat, May 07, 2016 15:49:00
Det officiella resultatet är inte klart ännu, men enligt min cykeldator trillade jag in på 04:24 och jag kunde inte ha gjort det snabbare. Jag är jättenöjd.

Starten gick bra. Jag lyckades inte hålla till höger särskilt mycket, men ingen trillade och allt flöt på. När farten släpptes fri hamnade jag i en klunga som jag tyckte var för långsam. Ett försök gjorde jag att cykla ikapp klungan framför, men det var bara att glömma. Efter denna snabblektion insåg jag att klungan är allt, utan den är jag ingenting. Tempot ökade dock och vi kom ikapp en del cyklister men blev omkörda av andra.

Efter 65 km tappade jag klungan och i samma stund började dagens första ordentliga kraftansträngning. Det tog 10 km att köra ikapp dem igen, men det gick. Benen var inte glada på mig efteråt, men alternativet att cykla ensam var värre.

Jag låg sist i klungan ytterligare några mil, men när backarna började vid 80 km kände jag att jag inte skulle kunna följa med och vid 90 valde jag att ta ner tempot tillsammans med några andra (som antingen åkte ifrån mig eller försvann bakom mig efter bara några km). Det blev en ensam klättring uppåt, med mycket psyke och en hel del kramp. Jag stannade till en gång för att stretcha bort den men insåg att det var bättre att bita ihop och försöka göra detta i nedförsbackar, samt att dricka lite extra. Det skulle gå att klara sig på det vatten jag hade med mig ändå (hoppades jag).

Räddningen kom någonstans kring 115 km då mördarbackarna tog slut och det blev en del vila/stretch i en längre nedförsbacke. Jag kröp ihop så aerodynamiskt som jag bara kunde för minimera luftmotståndet och lyckades rulla ikapp en mindre klunga. De körde ifrån mig mot slutet när det planade ut.

Mot slutet gick färden på en grusväg genom skogen och sedan lite cykelbanor. Jag låg tio meter bakom klungan utan ork att komma ikapp. I en sista uppförsbacke tappade jag dem. Väl ute på asfalterade cykelvägar tog jag rygg på en cyklist och vi rullade genom stan i ganska bra fart, hela tiden med krampkänning och vätskebrist. Några hundra meter innan målområdet hade ett rödljus ställt flera cyklister på rad och loppet avslutades med spurt. Jag gav allt och det gjorde ont, så ont.

Genomgående under hela loppet har det varit mycket folk längs vägkanterna som har hejat på oss deltagare. Mamma och pappa överraskade genom att dyka upp vid två ställen längs banan och ta kort. Givetvis lyckades jag hamnade bakom en bil första gången och en annan cyklist skymde andra gången. När jag kom i mål sa mamma "nu ska vi ta kort". Jag ville hellre bli påkörd av en buss vid det laget så ont det gjorde från topp till tå, men jag sträckte på mig (såg antagligen ut som ringaren i Notre Dame) och försökte le. Jag tror att jag lyckades.

Mina medtävlande var mycket trevliga. I varje klunga varnades det för hål, bilar, hinder, etc. och det var många peppande kommentarer. Riktigt roligt!

Jag vill tacka alla som har hejat på/följt mig både på plats och på distans via appar, Facebook, Instagram, sms och telefonsamtal. Det har betytt jättemycket för mig. Tusen och åter tusen tack kära vänner!

Jag ska fixa lite bilder från tävlingen så småningom, men i skrivandes stund finns bara en medaljbild.
Rundan fins såklart på Strava för den intresserade, tryck här.

  • Comments(0)//www.niklasohlsson.se/#post28