“It never gets easier, you just go faster.”

“It never gets easier, you just go faster.”

En blogg om cykling och sånt

Med syfte att upplysa världen om hur underbart och hemskt det är att cykla. Och lite annat.

En cykelkompis

LVGPosted by Niklas Fri, June 17, 2016 23:22:58
Planen var att cykla 140 km idag. På väg söderut cyklade jag förbi en cyklist (vilket är anmärkningsvärt eftersom det finns väldigt få cyklister här) men han kom ikapp mig senare när backarna började. Jag skulle vilja säga att jag höll igen en massa för att orka hela den planerade rundan, men sanningen var att psyket var lite trött. Vi började prata och jag valde att haka på Walter som en kul grej.

Det var då vi kom fram till mördarbacken. 12 graders motlut i fem kilometer. Hela vägen fram hade Walter påpekat hur fin cykel jag hade, hur otränad han var och hur vältränad jag såg ut att vara. Vid backens början säger han att jag kan vänta på toppen. Psyket skrek rakt ut i ren panik. En kul grej var inte längre kul.

Det fanns bara en lösning; jag gav järnet tills han var utom synhåll och fortsatte sedan att trampa med en enda tanke i huvudet - "Han får inte komma ikapp". Jag vann upp till toppen med några minuter. Det var en fantastisk utsikt. Vid det här laget hade jag blivit injuden att se Sverige - Italien hemma hos Walter så det var bara att åka tillbaks till hotellet igen. Detta gjordes längs en liten men mysig väg som konstant lutade neråt. Riktigt roligt!

EM-matchen var mindre lyckad och jag fick hålla tillbaka vrålet av smärta när Italien sparkade in matchens enda mål i slutminuterna. Det var dock trevligt med kaffe, vin, sällskap och hemmagjord glass. Imorgon ska vi ses hos Walter för en tur tillsammans med hans kompis. Jag tror att det blir en lite långsammare runda, men det handlar om cykelglädje.

Väl hemma på hotellet bjöd receptionisten in mig att träna med honom och hans kompis imorgon eftermiddag. Det kändes spännande och läskigt på samma gång så jag tackade ja.

Därefter var psyket bättre än i morse och kände att det dags att trampa upp för en backe så jag tog cykeln och började cykla mot Villanova. Många långa uppförsbackar senare kom jag fram till en liten by. Några kvinnor stod utanför ett av husen och jag bad att få vatten samt frågade hur långt det var till Villanova. De pekade ner i marken och förklarade att jag var framme. Jahaja. Hemfärden var betydligt snabbare men inte nödvändigtvis roligare. Jag njöt av varenda backe både på väg ut och in.

Dagen slutade på 44,4 + 53,3 = 97,7 km och får väl vara helt okej. Långrundan får jag ta en annan gång. Rundorna idag på Strava:
Stigningen
Villanova


  • Comments(0)//www.niklasohlsson.se/#post38