“It never gets easier, you just go faster.”

“It never gets easier, you just go faster.”

En blogg om cykling och sånt

Med syfte att upplysa världen om hur underbart och hemskt det är att cykla. Och lite annat.

Sabato e Domenica

LVGPosted by Niklas Mon, June 20, 2016 00:02:49
Eftersom jag glömde att skriva ett inlägg igår blir detta antagligen rekordlångt. Det kommer att handla om cykling, cyklande, vänskap (med en cyklist) och mer cykling.

Lördag!
Jag for till Walter för att åka en sväng med han och hans kompis Guiseppe (uttalas "Joseppe" inget annat). Det blev en ganska lång runda i lågt tempo. Jag fick lov att dra iväg i uppförsbackarna och sedan vända tillbaks och hämta upp gubbarna. Vädret var strålande och det fanns inte mer att önska. Vi cyklade i första hand mindre vägar utan trafik för att komma till Argentiera, en gammal gruvby där man förr bröt silver. Idag var silvret slut, men espresso fanns det desto mer av. Jag fick äntligen tagit en kopp espresso ute på en cykeltur med italienska vänner! Kanske inte något som verkar så häftigt, men för mig var det en liten milstolpe.

På färden hem tog vi en annan väg som skulle vara lite mindre backig. Plötsligt kom vi fram till en mack och Guiseppe sa att jag skulle hålla utkik efter en gul bil (och Walter fick översätta eftersom Guiseppe inte pratar ett ord engelska). I så fall skulle vi svänga in där och dricka en kopp kaffe till. Det visade sig att den gula bilen ägdes av en tjej som stod i kiosken och jag förstod direkt varför vi behövde en kopp espresso till. Efter en glass, espresso och tio poängs ögongodis fortsatte färden hemåt. Walter bjöd in mig på ytterligare en kopp kaffe efter rundan och vi satt och snackade en god stund innan jag for hem.

Jag drog ut en sväng på eftermiddagen/kvällen också för att få ihop några mil till. Det blev småvägar till Capo Caccia och sedan blåsiga vägar till Porto Conte. Totalt under dagen blev det 142,7 km och 5,5 timme i sadeln. När jag stod ute på Porto Conte och tittade på min cykel med Capo Caccia i bakgrunden tror jag nästan att jag fick en liten känsla av förälskelse gentemot denna tingest. Så mycket kul som jag har haft med min cykel sedan jag skaffade den!

Söndag!
Regn. Ösregn för att vara exakt. Och sedan strålande sol. Sedan ösregn. Sedan strålande sol. Vädret hade bestämt sig för att inte bestämma sig och körde på i tiominutersintervaller en stund innan det gick över till att vara molnigt med ordentliga kastvindar. Eftersom Walter och Guiseppe inte var sugna på att cykla åkte jag en runda själv. Det skulle bli 40 km men så började jag cykla uppför den där roliga uppförsbacken mot Villanova (en av dem, det finns många uppförsbackar dit) och nästan uppe fanns en avstickare till en utkiksplats som jag var tvungen att åka till så det blev 65 istället. Hihi. På vägen ner var det som tidigare nämnt blåsigt och jag fick vara uppmärksam för att hålla båda hjulen på vägen.

På eftermiddagen svängde jag inom Walter. Guiseppe hade lämnat en lokalproducerad flaska med vin till mig (Cannonau di Mores) som jag skulle hämta. Först bjöd Walter på kaffe, sen drog jag ut en temporunda innan jag skulle ta med flaskan hem. Det var motvind ut och medvind in. Tempot var, särskilt med tanke på hur slitna mina ben kändes, högt. Jag avverkade 31,5 km på mindre än en timme och kände mig jättenöjd med detta. Efter det blev det mer fika hos Walter och sedan en lugn hemfärd, åtminstone tills jag insåg att jag hade medvind och kunde förbättra mig på ett Stravasegment. Det blev fullt ös, såklart. Totalt under söndagen blev det 106 km och fyra timmar i sadeln. Målet är näta nu.

Walter är en alldeles underbar person. Vi pratar ganska mycket om allt möjligt och det är jättetrevligt. Jag försöker lära mig lite italienska och han vill bli bättre på engelska. Om jag kommer tillbaks till Sardinien ska jag besöka honom igen. Han är helt klart den största anledningen till att min semester är så underbar som den är.

Som en liten bonus blev det ännu en cykelrunda med en av hotellets cyklar ner till gamla stan för att äta. Jag åt en brakmiddag med ett glas vin + en shot som man får på vissa restauranger. Eftersom kroppen för tillfället är inställd på att utvinna maximal mängd energi på så kort tid som möjligt av precis allt som stoppas i den blev det lite småsnurrigt. På väg hem ropade plötsligt någon på mig, det visade sig vara Guiseppes fru (som kan väldigt lite engelska) och Guiseppe var såklart också i närheten. Vi pratade en lång stund utan att förstå särskilt mycket av varandra men det var trevligt ändå.

Sedan cyklade jag hem på min alldeles för lilla cykel, fnittrande och skrattande över hur rolig jag såg ut.

  • Comments(0)//www.niklasohlsson.se/#post39